Den underbara historien upphör aldrig att fascinera.
Historien om Janne Boklöv, som började hoppa backe redan som fyraåring (!) i 20-metersbacken i Koskullskulle, och som kom att revolutionera världssporten backhoppning.
Det var i mitten på 1980-talet som den unge rödhårige, religiöse, stammande, epileptikern utmanade en hel värld, och uppfann V-stilen, som idag är allena saliggörande.
Janne Boklöv var malmfältsgrabben som vågade och ville tänka själv, och som kom med banbrytande idéer.
Där, i Frejabacken i Koskullskulle utanför Gällivare, på backgymnasiet i Örnsköldsvik, och i andra backar runt om i landet, hade han börjat experimentera med utåtvinklade skidor, och upptäckt att det gjorde hoppen längre, mycket längre…
Hans tankar väckte dock snabbt allmänt åtlöje i backhopparvärlden, och inte minst hos de konservativa norrmännen, som vägrade tänka nytt i sin nationalsport.
Boklöv kallades en ”flaxande kråka”, och stora ledarprofiler som Torbjörn Yggeseth , samt flera backhoppningsdomare försökte på alla sätt via Internationella Skidförbundet, FIS, stoppa svenskens ”galna idéer”.
Men som alltid, utveckling går inte att stoppa.
SCANPIX/Sven Simon
Janne Boklöv, 58 kilo tung, fortsatte att förfina sin annorlunda teknik och plötsligt i mitten på 80-talet kom Hoppet med stort H.
Kos-grabben bara flög och flög.. med sina utåtvinklade skidor.
– Det var hoppet jag sökt i flera år. Det bara kom.., konstaterade ”Bokis” lyckligt.
Så här beskrev han själv det som hände på träningen med landslaget (där han snabbt tog plats) i Faluns plastbacke sommaren 1985:
– V-stilen föddes genom en tillfällighet. Länge hade jag resonerat så här: När du surfar på en våg i havet, måste du ligga framför vågen – för att den ska skjuta dig framåt. Varför kunde man inte överföra det till backhoppningen..? Det är ju rimligen samma sak i luften, du måste ligga framför vinden för att den ska blåsa dig framåt.
Tankarna omsattes i verklighet, han ändrade tyngdpunkten, tryckte sig framåt i sin hoppning , och skidorna gled isär och bildade ett V. Han blev bredare, och hade därmed hittat ett sätt att behålla fart och höjd , och därmed flyga långt.
I Faluns lilla backe, där hoppen sommartid normalt var 70 meter, flög Boklöv plötsligt 90 meter .! Undra på att folk både skrattade och gapade.
Tekniken utvecklades, och nu tog karriären verkligen fart.
Poängdomarna i de stora tävlingarna gjorde visserligen poängavdrag för ”kråkan”, men vad gjorde det…? Boklöv flög ju så mycket längre än alla andra.
Snart kom också tävlingsframgångarna. Han var den förste svensk som vann en världscupdeltävling i Lake Placid 1988, och säsongen 1988/89 vann han också den totala världscupen, efter bland annat fem delsegrar. Boklöv blev också femma sammanlagt i den statusfyllda österrikiska backhopparveckan.
Undertecknad hade förmånen att få följa Janne Boklövs karriär både vid mästerskap och ett antal världscuptävlingar ute i Europa, och det var en unik upplevelse, där det alltid hände medialt spännande saker. Boklöv var sprallig, och bjöd på sig själv i alla lägen .
Den femte november 1990 invigdes den nya hoppbacken på Dundret.
Janne Boklöv satsade som vanligt allt , det gjorde han i alla tävlingar, stor som liten, men han landade olyckligt och bröt höger fotled.
Det var en stor chock, och vi som följde hans fantastiska karriär förstod nog att det som hände var slutet på en saga.
Operation väntade och en lång rehabilitering. Boklöv gjorde små försök att komma tillbaka men foten hängde inte med, och han såg inget nöje i att vara en ”turisthoppare”, utan gav upp karriären.
Janne Boklöv, född den 14 april 1966 blev folkkär, och fick välförtjänt Jerring-priset för sina tävlingsframgångar, sin uppriktighet, vänliga ödmjukhet, och vilja att alltid ärligt säga vad han tyckte.
Samt givetvis modet att våga stå emot all den kritik han fick utstå när han förde fram sin banbrytande teknik.
Boklöv, som jobbat mycket inom barnomsorgen i sitt liv, har bott både i Stockholm, och utomlands i Luxemburg, bor numera med familjen i en villa i Skellefteå. Han är gift med sin Jorun, och har två grabbar, Joel och Jonas.
Men backhoppningssporten i Gällivare-Malmberget handlar inte bara om Janne Boklöv.
Byn Koskullskulle AIF, en bit utanför centralorten, bär en stark tradition i grenen. Redan 1928 byggdes Freja-backen , som 1959 fick en efterlängtad elbelysning.
Klubbens förste hoppare, som var nära att komma med till OS 1948 var Arne Wilén, och på 1950-talet klev Koskullskulle AIF fram på allvar, och dominerade långa perioder backhoppningssporten i Sverige med namn som Holger och Tord Karlsson, Olle Martinsson, Kurt Elimää, Lennart Elimää, Janne Holmlund (bekant även för sitt spektakulära fall i Lahtis VM-backe) och Mikael Martinsson vid sidan av den klart lysande stjärnan Janne Boklöv. En mycket dynamisk ledare under många år var Kjell Lindqvist.
Koskullskulle AIF, som tidigt även lockade tjejer att börja hoppa backe, för dock numera en tynande tillvaro, och den fina backen på Dundret, står bara som ett monument av en svunnen epok.
Det finns dock starka planer på en nysatsning i den backen, som en del i planerna på att skapa Barents Vintersportcentrum på Dundret.
Håkan Svensson
